Bli medveten om bruset men lyssna till ditt hjärta

Jag har lagt ned mycket tid åt att försöka förstå andra människor. Tror inte jag är ensam om det. Det är ungefär som att vi ägnar en livstid åt att förstå andra människor när det egentligen handlar om att vi ska förstå oss själva.

Det finns inga svar därute. Svaret finns inom oss och det är där vi ska lägga vår perception – alltså låta våra intryck sorteras där. För det är inom oss som allt liv pågår – allt utanför är bara speglingar av vårt inre.

Vi kan vara med om vilket helvete som helst på jorden, i allt som händer oss i den yttre fysiska världen. Men i vårt inre, det är där vi tar in intrycken, sorterar dem och BESTÄMMER hur mycket det ska påverka oss. Hur det påverkar oss är information och den informationen behöver vi bli påminda om.

I måndags började jag Konstskolan i Örebro och nu har vi fått en uppgift denna vecka. Vi ska fundera ut ett projekt som vi ska ägna oss åt fram till mitten på Mars. Det här är ett fritt och väldigt abstrakt arbete nu till en början. Vi ska formulera en idé, en vision, en dröm och låta en tanke få komma ned i skrift. Denna skrift ska inte vara allt för tydlig då det är processen som ska vara den viktiga. Vi ska föra anteckningar på hur det går för oss – alltså observera oss själva i vår egen skapelseprocess fram till en slutprodukt.

På skolan finns många elever med alla sina egna uttryck och jag älskar att se deras skapelser. Jag är nyfiken och ställer frågor, samlar information och inspiration, undrar hur de har tänkt och vad de använt för material mm. Det här är min yttre värld just nu. Och så klart, den här världen är positiv för mig då jag själv har valt den. Men det jag kommer att säga nu passar in på alla sorters världar.

Alla mina intryck som jag får – för jag tänker att detta är intryck. Om det ska landa positivt eller negativt inom mig blir upp till mig. Egentligen tycker jag inte om dessa motsats ord utan skulle egentligen vilja säga – HUR gynnsamt det ska bli för mig – beror på hur jag sorterar intrycken. Var lägger jag intrycken? Låter jag dem hamna inom kontot för rädsla kanske jag känner mig begränsad. Kanske känner jag mig mindervärdig och börjar tänka att de är så mycket bättre än vad jag är. Jag kanske börjar undra hur jag ska fixa det här? Vad har jag gett mig in på? Och jag kanske börjar tycka att – jag kan ju ingenting! Vem är jag? Jag är dålig osv.

Allt detta är information till oss – som vi behöver bli medvetna om – som har med vart vi befinner oss i livet JUST NU. Var vi lägger vårt fokus, vad som behöver komma upp till ytan – och kanske vad som VILL komma upp till ytan. När vi är här. På denna spelhalva, vi är det alla någon gång – lite nu och då. Då tänker jag att det är information till mig om vad jag behöver upptäcka om mig själv, ungefär som ett brus. Du vet det där bruset man kan höra när radiokanalen tappar sin klara inställning, sådant brus. Detta brus är information om att det finns skräp i maskineriet och vi behöver bli medvetna om det för att släppa taget om det – för att kunna få en klar kanal igen.

Så när jag tittar på den yttre världen och tycker att alla andra är bättre än vad jag är. Alla lyckas mycket bättre osv. Då tar jag den informationen, tar den in i mitt inre rum. Jag känner på den. Hur känns det inom mig just nu? Ja, det känns ju inte bra. Jag kanske känner mig ledsen… arg… besviken. Jag söker efter känslan inom mig och försöker ringa in hur jag känner just nu och så följer jag känslan – så långt det bara går (se mina tidigare inlägg 2018). Sen blir jag medveten om vad jag tänker och då kanske jag hör – du fattar ju ingenting.

Själv brukar jag skriva om denna upplevelse, jag skriver dagbok och följer mig själv genom skriften. Jag skriver mina känslor och tankar. Sen ställer jag frågan till mig själv – vad är det jag behöver veta om det här? Också ungefär som varför har jag det här? Jag skriver ned svaren jag får. Om jag inte får något svar omedelbart, då lämnar jag det. Då kommer svaret senare, i något annat tillfälle eller att jag tittar på vad jag skrivit och återtar skriften då.

Hur som helst, så kanske det visar sig med alla mina känslor och tankar att de bottnar i min egen självkänsla. Hur mycket jag älskar och värdesätter mig själv. Den självkänslan kanske kommer ur ett minne från när jag var liten, något jag var med om. Något jag inte – av olika anledningar – kunde uppleva känslomässigt då. Det här minnet finns kvar i oss. Det minnet bara väntar på att få bli sett och få komma till uttryck. Det är ungefär som vi bara pausade den känslan DÅ och när den är på paus i vårt inre ligger den sig som ett brus och vi får svårt att höra oss själva. När vi blir uppmärksammade på detta känslominne. Vi minns och känner känslan nu – känner den och bekräftar den – jag ser dig NU. När vi gör det kommer bruset att släppa och vi blir fria.

Detta är en process som pågår hela livet. Ju mer brus vi lyckas släppa desto klarare radiokanal blir vi. Alltså jag blir mer av mig själv – den jag ÄR på riktigt – inte den som jag är konstruerad, uppfostrad att bli.

Min egen process just nu ligger på den andra spelhalvan. Jag upplever kärlek, inspiration, glädje och eufori och jag känner att jag hittat mitt sammanhang just nu. Det här är också information till mig om mig själv. Jag känner mig överhettad och fysiskt svettas jag – fastän jag inte direkt anstränger mig. Jag upplever det som ett flow. De intryck av mina medstudenter, skolan och allt som finns där upplever jag som inspiration. Jag kan se allas fantastiska potential, skaparkraft och individuella uttryck. För mig är det magiskt och de intryck jag får tolkar jag också så inom mig själv.

Däremot får jag själv svårt att fokusera – ungefär som om radiokanalen står i sin fulla klara potential och jag tar emot ALLT. Jag tar emot allt till mig själv och mitt inre rum vibrerar som en hel symfoni. Alla intryck hör jag så klart i mitt inre som börjar sjunga, jubla och dansa. Men det finns ett brus i detta med känner jag. Därför arbetar jag hemifrån idag, för att kunna fokusera, för att kunna arbeta.

För att kunna formulera min projektidé och få ned den i skrift, göra den konkret och börja arbeta mot den visionen. Och det är precis så här jag tänker.

Vi går – medvetna eller omedvetna – med olika projektidéer inom oss. Olika önskningar och visioner som ser lite olika ut beroende på vem vi är och vart vi befinner oss i livet. Vissa vill hitta en partner, en del vill klara sina studier, en del vill få stanna på en trygg plats, en del vill dansa. Det här finns i vår inre värld. Det är här ALLT finns och sen går vi ut i den yttre världen och gör den möjlig. Det är så här vi pendlar hela tiden mellan den yttre och inre världen.

Ibland kan livet kännas som leken ”gömma nyckel” och man söker efter en nyckel som någon gömt någonstans och ju närmare vi kommer säger den som gömt nyckeln – varmare och när vi är för långt ifrån blir det kallare. Det är när vi börjar se den yttre informationen – varmare/kallare och tolka den i vårt inre – ja, det här känns bra och lyssnar på det (känslan av värme) som vi börjar känna att det är gott att leva.

Vi söker många gånger livet utanför när det är inombords vi finner det och sen manifesterar vi det i fysisk form. Det finns många frågor om varför det blir så här, varför jag misslyckas? Varför hamnar jag i det här – igen? Varför har jag den här åkomman? Vad beror det på? Det är bra frågor som ibland behöver bli ställda. Som vi frågar får vi svar. Ungefär som att fråga om varför det är så kallt i ”gömma nyckel” leken.

Den häftigaste frågan att söka svar på tycker jag ändå är – varför lyckas jag? Vad är det som gör att jag har hälsan? Att jag mår bra? Varför har jag så underbara vänner? Varför är jag frisk? Vad är det som gör att jag fortsätter leva?

Frågan är alltid fri brukar det heta och så är det ju. För mig handlar det enbart om medvetenhet. Det finns inga rätt eller fel frågor. Vi behöver dock bli medvetna om vilka frågor vi ställer för det är utifrån vår fråga vi söker efter svaren inombords. Och såklart om jag går runt och undrar vad det är för fel på mig – så kommer mitt inre leverera ett svar på det. Likväl som det kommer söka svar på vad det är som är rätt med mig och för mig.

Det är jag – allas våra jag – som skapar det liv vi sedan kommer att betrakta.

 

Jag förtjänar att vara älskad!

Ja, det är så underbart att älska mig själv så mycket att jag äntligen kan se det i människor runt omkring mig. Jag möter deras kärlek till mig i deras ögon, i deras känsla, omtanke och handling för mig. Bara mig. Jag blir varm i hela kroppen av att tänka på det. De väljer att vara med mig på grund av den jag ÄR!

Jag skriver det här nu, det kan tyckas självklart – jag förtjänar att vara älskad. Det är inte självklart för alla och det har verkligen inte varit det för mig.

Sen 18 års ålder har jag levt i min egen personliga utveckling och aktivt bearbetat mig själv. Den senaste tiden – ja hela förra året – 2017 – har jag jobbat med mig själv på ett djupare plan. I själva verket har jag hela tiden kommit djupare och djupare inom mig själv och under förra året har jag tagit ytterligare ett steg inom mig själv. Jag har tittat på min värderingar; framförallt känt på mina värderingar för MIG SJÄLV och min omvärld.

Rent praktiskt har det sett ut så här; jag har mediterat – i mig själv, i naturen, ibland bara andats (medveten andning). Jag har känt, upplevt mina känslor om mig själv (ungefär på samma sätt som mitt förra inlägg) och allt som inte varit kärlek eller tillhört mig och den jag ÄR har jag transformerat. Det vill säga förändrat genom att släppa det. När det är släppt – känslan, upplevelsen, värderingen – då är den borta. Ibland kan den komma tillbaka i en annan form för att jag inte är klar med den upplevelsen.

Hur kommer ”den” tillbaka till mig? Jo, genom min omgivning. Min omgivning speglar mig och vart jag befinner mig i min egen personliga och själsliga utveckling. Eller genom min fysiska kropp. I krämpor, obalanser och sjukdomstillstånd kan jag också se mig själv och vart jag befinner mig. Sen också – så klart – genom mitt eget dagliga mående.

Allt i mitt liv – var jag än befinner mig med min fysiska kropp, vad jag tänker/känner om mig själv och min omgivning och hur jag lever mitt liv är ett resultat av mig och hur mycket jag lyckas älska och värdesätta mig själv.

Om jag inte gillar det liv jag lever är första steget att bli medveten om det. Att bli medveten innebär att jag observerar mig själv utan att värdera och kritisera. Jag bara studerar mig själv vad jag tänker, vad jag säger, vad jag känner och upplever och hur jag handlar – beter mig.

Det är detta jag gjort hela förra året. Jag har studerat mig själv och blivit mer och mer medveten om mig själv.

Om jag hamnat i konflikt med någon så har jag landat i att jag tittar på mig själv och frågat; vad är det jag behöver se här? Vad behöver jag uppmärksamma om mig själv? För när vi tittar riktigt, riktigt noga och lär oss följa oss själva, så kommer vi att upptäcka att vi väljer när vi går in i en konflikt med någon och när vi låter bli. Det valet gör vi med våra egna reaktioner på vår omgivning.

Om vi tar ett exempel som många kanske känner igen sig i; bilkörning.

När någon kör illa – för sakta, för snabbt, tränger sig, blinkar inte, pekar finger åt oss, tutar mm. Det händer eller hur? – någon gång händer det. Hur du mår för stunden kan du upptäcka väldigt lätt genom dina egna reaktioner. Med din tanke, känsla och ditt handlande märker du det. Om du har en bra dag då är din tolerans större än om du har en stressad dag.

Om du skriker ”jävla idiot” eller tänker det och om du dessutom tutar utan att det är en direkt fara (ja, vi behöver inte ta händelsen längre) är detta information till DIG om DIG SJÄLV. Det är information om hur du mår för stunden. Varje situation i livet är information till dig om dig själv – dig själv – ingen annan.

Att bli medveten om detta är första steget. Om du nu reagerar med att tänka att detta inte är sant – bli bara medveten om dina tankar, känslor och beteenden – utan att värdera, utan att respondera, kritisera och döma. Betrakta dig själv bara.

Du kanske tänker – jag håller inte på med ”sånt skit”. Det är okej, Det finns inget rätt och fel – det är information till oss – om oss.

Svaret om vad vi tycker om oss själva – egentligen – ligger i vårt eget liv. Vilka människor vil väljer att omge oss med, vad vi tror är möjligt och inte, hur lugnt vi har omkring oss, hur bra vi sover, om vi är lyckliga, friska osv.

Om du vill förändra någonting i ditt liv så behöver du bli medveten om just detta – vart är du just nu – tankemässigt, känslomässigt och fysiskt – i din kropp och din omgivning.

Att vara medveten är alltid första steget. Ibland händer det i livet, att vi i olika omständigheter, blir brutalt medvetna om oss själva och vår existens. Det är inte för att livet vill oss illa. Det är för att vi ska bli medvetna om oss själva. Ibland till och med, vill livet visa oss att det finns mer i livet för oss. Något annat, något bättre än det vi är i just nu.

Mitt förra inlägg är ett exempel på att följa sig själv genom en sådan medvetenhetsprocess. Jag har gjort många sådana resor i livet och min slutsats är just denna – det är information om mig själv, till mig själv och det handlar om att bli medveten om mina egna reaktioner på det.

För lika gärna kan jag tro att en människa ser på mig med kärlek eller så kan jag av samma blick tro att personen tittar på mig för att jag gjort/sagt något dumt.

Vad jag ser i min omvärld handlar om mig och att bli medveten är första steget till förändring – om vi vill förändras.

 

En resa genom livet på en minut

… och så den där känslan som infinner sig som en ilning genom hela kroppen. En stråle som tränger in i varje kanal från hjässan ända ned i fotsulorna och i samma stund energin möter underlaget är det som att fötterna spikas fast i marken och gör mig oförmögen att handla eller röra mig. Kroppen stannar automatiskt upp i sin rörelse och börjar spänt att lyssna. Den lyssnar inte enbart med öronen utan det är som att varje por i kroppen hör och förnimmer varenda rörelse, varje känsla, som om tiden stod still.

Försvaret är ett faktum och i min frysta position börjar jag scanna av mig själv och i magen upplever jag en lätt oro. Det är endast en förnimmelse, en antydan och en signal om att något är fel. Något är riktigt fel men än så länge vet jag inte vad. Ett lätt illamående uppstår i magen, även denna knappt kännbar – samtidigt som det är som om den fyller hela kroppen. Jag hinner tänka en snabb tanke om det, hur det kan vara både ock, en känsla i magen – samtidigt som det känns i hela kroppen.

Jag inser i min stående ställning att det faktiskt verkar som om det inte finns någon fara och jag slappnar av en aning. Då känner jag att mina kinder blossar lite och rodnaden sprider sig längs hela huden på min kropp. Ungefär som varje hudcell krusar sig i denna rodnande känsla. Med ens förstår jag att jag skäms.

Jag blir medveten om att det är skammen som ilat sig in i mitt innersta väsen och fått mig att stanna upp – fått mig att lyssna efter felet. I samma andetag blir skammen till skuld och dessa två tillsammans är som en atombomb som exploderar ut i kroppen. Avlagringarna lägger sig som blodkroppar i kroppens vener och känslorna pulseras nu ut i hela kroppen. Detta gör att jag börjar känna mig matt, som om en stark trötthet tränger in i mig. Likt ett blodsockerfall och jag börjar känna hur det börjar pirra inom mig, likt en energi som börjar flyta omkring okontrollerat. Som på ett sätt utgör en panikkänsla. I denna känslostorm försöker jag tänka klart – vad är det som händer? Svaret kommer omedelbart – ingenting!

När jag förstår att det inte finns någon omedelbar fara omkring mig börjar jag slappna av. Hjärnan börjar analysera och försöka förstå. Självet kommer till reflektion och en kontur av en insikt träder fram.

Så starkt håller mitt förflutna sitt grepp om mig att jag inte ens kan posta ett inlägg på sociala medier utan att omedelbart uppleva en känslorespons på det – inombords. I ett dysfunktionellt hem uppfostras man med skam och skuld som vapen. De håller en fjättrad och man bara vet vad som är rätt/fel, vad man får göra/vad man inte får göra, vad som ska sägas och när det ska sägas. Framförallt är det viktigt att vara tyst och inte knysta någonting som kan frigöra en explosion hemma eller avslöja familjehemligheten.

I mitt inre ser jag en bild på en elefant som står fjättrad vid ett träd med järnbojor och kedjor hårt förankrad vid sitt stopp som gör att den inte kan fly. När elefanten själv förstått att den inte kan fly står den still vid trädet och gör inte längre något försök till att ge sig av – den vet ju att det inte går. Så den står där vid trädet nu utan bojor men omedveten om sin egen frihet och har nu skapat sin egen fångenskap. Den minns fortfarande slagen av skuld och skam, som förminskade honom och fick honom att förstå att han skulle stanna där han hörde hemma. Han var just då tvungen att foga sig efter andras vilja och med tiden blev det ett sätt att leva.

Var inte för mycket. Gör inte förstora utsvävningar. Håll dig på mattan. Tig i församlingen. Det där går inte. Det är svårt. Det är ingen idé. Du ska inte tro att du är något.

Idag behöver inte elefanten eller det vuxna barnet några bojor av andra. De bojar sig så bra själv. Varje gång de gör en antydan till frihet slår de nu sig själva mycket mycket hårt. Att slå sig fri från sig själv – sina egna värderingar, beteenden, tankar och känsloprogram – är som ett krig där det bara finns förlorare. Känslomässigt känns det så. Att vi förlorar hur vi än gör. För så fort vi sticker ut hakan kommer käftsmällen. Inte från någon annan – utan från oss själva – i våra egna reaktioner på oss själva. Då kan det kännas lättare att förbli omedveten. Att få stanna i sin egen rädslovärld. Det är ju ändå en värld vi hanterar, en värld vi behärskar och lärt oss – hur orimligt det än låter – känna trygghet.

Det är just detta som hänt mig nu. Jag har gjort en antydan till att uttrycka mig fritt – som faktiskt är en rättighet och dessutom står inskriven i svensk grundlag. Ändå skickar mina känsloreaktioner av skuld och skam mig direkt till fängelsehålan och jag förstår instinktivt att jag gjort fel. Straffet är isolering och in i fängelsehålan (utan att passera gå). Här sitter vi då i vårt eget mörka rum, vår egen rädslovärld och undrar vad var det som hände?

Det är det som hänt. Ingenting och allting – på samma gång. Att bryta ett beteende, vilket beteende som helst, handlar om just detta. Att pendla mellan frihet och fängelse, mellan ljus och mörker, mellan himmel och helvete – you name it!

Jag har gjort detta så många gånger nu, sen jag var 18 år. I dagarna fyller jag 42 år och jag är fortfarande inte van. Det smärtar fortfarande varje gång bojorna gör sig påminda. De bojor som bara finns i min egen föreställning. Det finns inget som håller mig fast. Det finns inget att vara rädd för. Jag VET det. Idag vet jag att det är en illusion av en verklighet som JAG själv skapar – ingen annan.

Blir livet lättare av denna vetskap? Svar nej. Det blir faktiskt svårare. För inte bara ska Goliat slåss med andras hjärnspöken fyllda av Jante där vi med lätthet bojar och sätter handklovar på varandra. Dessutom ska vi slåss mot våra egna demoner och föreställningar om oss själva, andra och vad som är möjligt i livet.

Med fortfarande blossande kinder sitter jag här i min egen illusion och blir kusligt medveten om mig själv och min egen skapelsevärld. Mitt i allt tar jag tag i mitt eget andetag. I mitt andetag infinner sig acceptansen – för mig själv och min omvärld.

Jag andas. Det betyder att jag lever. Jag andas. Ett andetag i sänder och jag känner hur syret sprider sig i kroppen, in i varje por, in i varje cell. Jag gör resan igen men med livet i mitt eget andetag. Vi föddes i ett andetag och det här är botemedlet. Det här är livet. Jag är liv. Jag andas.

… och här finns svaret. Som ett mirakel och som gör alla steg värt det hur svårt det än är. Hur stora motgångarna jag än behöver ta mig igenom, så landar jag alltid här igen. I en ny upplevelse i mitt eget andetag. Detta är motsatsen till vad jag nyss upplevt. Det finns ingen illusion här. Inga bojor. Ingen förmaning. Bara ett andetag. Ett andetag – en stund i taget – det är svaret. Det ÄR livet. Fyllt av kärlek och acceptans till mig själv och till livet.

I detta enda andetag minns jag mig själv igen, det är som att kroppen får nytt liv och känslan ändrar form och jag inser plötsligt att det är som att födas på nytt. I mitt eget andetag blir jag född på nytt. Född in i frihet. I detta andetag är jag fri. I detta NU. När jag är här är det som att livet ler och jag ler tillbaka och i mitt hjärta känner jag att det är värt allt. Jag är värd ALLT!

 

När medberoendet blir en gåva

Att se andra människor är en fantastisk gåva och en fin egenskap som jag önskar alla människor någon gång i livet får förmånen att uppleva. Jag inser att förmågan att se andra människor funnits med mig sen barnsben och länge trodde jag att alla levde sina liv på samma sätt som jag.

Nu när jag tänker efter har denna förmåga nog också varit en överlevnadsstrategi för mig. Jag kunde med lätthet se och förnimma när jag skulle börja dra mig undan och skydda mig själv och mina syskon innan bråket ens hade börjat. Jag kunde också se vad som gjorde pappa arg och jag kunde sätta mig in i hans situation och på ett plan förstå varför han drack och slog. Likväl kunde jag se och känna in mammas känslor, hur hon mådde och vad hon gick igenom. Jag kunde se deras växelverkan mellan varandra. Hur de triggade varandra med deras känsloyttringar, beteenden och gester. Jag tog in allt som skedde i vårt hem.

Hit är allt väl – att kunna känna in, se, ha empati, se mönster och få en förståelse för människors beteenden. Denna egenskap kan vara av godo om man bara betraktar men kan vara ett helvete om man går in i den andra delen som blir medberoende – att jag ska fixa den andra personen, situationen, medla, stryka över och stryka medhårs, känna sympati och agera på den sympatin så att den som äger problemet inte får fixa det själv.

Det är när jag tar över ansvaret för den andres problem och blir den som ska fixa problemet – för jag har ju en sådan bra lösning – som vi går in i medberoende. Om vederbörande bara lyssnade på mig så skulle allt vara löst vid det här laget. Oftast lyssnar ingen på våra lösningar – jo, lyssnar gör de. De hör väldigt bra men de agerar ändå så som de vill ändå, oftast helt tvärtemot vårt förslag. Detta gör att vi känner att ingen lyssnar på oss och en känsla av ensamhet uppstår. Vi ser ju lösningen så tydligt!

Att se lösningen så tydligt i situationer, hos människor och omgivningen. Ja, jag vet inte vad jag ska säga om det. Det är som att bita sig själv i svansen (om jag hade någon – eller, ja – det kanske jag har). Det har varit en lång process för mig att inse att jag inte ska eller behöver säga allt jag vet eller ser. Det här innebär att jag får sitta på mina egna händer med en klisterlapp för munnen och inombords hoppa ihjäl mig för att inte skrika ut min lösning på problemet. Ungefär som att sitta still i båten när hela havet stormar.

Att inse att jag faktiskt hjälper människor bäst genom att inta detta förhållningssätt har tagit tid och jag jobbar med det fortfarande. En balansgång som heter duga så att säga.

När jag lyckats inta denna position vad är det som händer då?

Jo, den andra människan får hitta en egen lösning på sina problem. Den får en erfarenhet och skapar egna verktyg att leva sitt liv på. Den blir självständig, får självförtroende och ibland kanske till och med en självkänsla. Personen blir ansvarig för sitt liv, sina val och sina konsekvenser – på samma sätt som alla andra. Den får möjligheten till att LEVA sitt eget liv på det sätt som den önskar och finner bäst för stunden. Om den inte gillar sina val får den personen välja annorlunda – inte omgivningen.

När vi börjar frigöra oss från vårt medberoende kan det hända massor av saker. Till en början kan jag känna oro, bli nervös, bita på naglarna, dra mitt hår och hoppa mig fördärvad i hela havet stormar samtidigt som jag utåt sätt sitter med ett leende på läpparna (troligtvis inte men ni förstår bilden). När jag började min egen resa att frigöra mig från mitt medberoende var det detta jag mötte hos mig själv. Och något annat också – som nog kanske var det svåraste – vad ska alla andra tycka nu?

Ja, vad ska de tycka när jag inte är där och manipulerar, tjatar, bråkar, kommer med förslag på lösningar, lägger all min energi och kreativitet på att lösa deras problem? Först trodde jag att de skulle bli ledsna och förtvivlade men så här långt efteråt tror jag nog de blev mest glada. Jag tror de kände en befrielse. För vem vill ha någon som tjatar i örat på en hela tiden? Det räcker gott och väl med vårt eget kritiska tjatter, ett eget tema som man kan skriva hur mycket som helst om.

Denna medberoende dans är både komplext, svårgripbar och en process som i grund och botten handlar om att bli medveten om sig själv i relation till sin omvärld – en resa som pågår hela livet.

När jag lyckats försonats med mina egna känslor och hanterat mitt inre svall insåg jag att livet sakta men säkert förändrades runt mig. Ja, jag ska inte säga att det var/är enkelt att bryta ett invant beteende varken för mig själv eller för andra. Det fyller en viss funktion.

Som när någon annan alltid slänger sina kläder på golvet och en annan alltid plockar upp dem. När vederbörande slutar att plocka upp kläderna kan det lätt bli lite stökigt och de andra som slänger kläderna på golvet undrar vart klädplockaren tagit vägen. Klädplockaren får plötsligt tid och energi att göra något annat av sin tid. Den kanske målar, tar ett varmt bad eller är ute på en skogspromenad och lämnar de förvirrade frågorna och klädhögarna åt dem som lagt kläderna där.

I de bästa av världar plockar klädslängarna upp kläderna utan gnäll. De inser direkt att det är deras eget val och deras eget ansvar. I verkligheten är det kanske inte riktigt lika enkelt utan klädslängarna blir förvirrade, de undrar vad som hänt, de gnäller lite och kanske till och med skäller lite. Man kan tro att de skäller på klädplockaren men egentligen skäller de på situationen och att de plötsligt får börja ta ansvar för sina handlingar.

Lika mycket som klädslängarna vill vara fria och har klagat på klädupplockaren – att den alltid lägger sig i eller att den faktiskt inte behöver ta upp kläderna. Det kan finnas många konflikter om just detta – vem som slängt kläder och vem som ska plocka upp (vem som dricker och vem som ska städa upp). De här konflikterna fyller en funktion hos båda. Båda ”slipper” titta på det egentliga problemet, det vill säga, beteendet att slänga (dricka) kläder på golvet och på beteendet att plocka upp (rädda andra).

Dessa båda beteenden handlar om att fly från sig själva och sin inre värld. Att dricka/slänga kläder är för den personen ett sätt att projicera sitt inre på något annat för att slippa bejaka sina egna känslor. Det här beteendet kan finnas runtomkring oss i form av partnerbyte (och en oförmåga att vara själv), spel, missbruk av diverse – mat, sex, narkotika mm. Allt detta handlar om att slippa möta sig själv och sina egna känslor.

För räddaren, klädupplockaren – den medberoende – handlar det om exakt samma sak. Den flyr in i andra relationer där den är behövd för att slippa tittar på sitt eget känsloliv och möta sig själv.

Ofta finns det ett sårat litet barn hos dessa båda och det är i själva verket dessa båda barn som förenade dem från allra första början. Det var genom dessa två inre barn kärlek uppstod och att de såg varandra och kunde känna igen sig. Kaka söker maka heter det vilket detta är ett bra exempel på. Det sårade barnet som kamoufleras, genom sina egna beteenden och sen låtsas man som att det inte finns, genom att dricka eller vara medberoende.

Så när den ena parten börjar ta hand om sitt eget beteende, det vill säga slutar agera på den andres handlingar och börjar känna efter och tyda sina egna känslor – så ”tvingas” den andre att göra detsamma.

Det är som om man tar bort studsmattan, som fångat upp den andre. Då plötsligt ”druttar” personen rätt i marken. Det är klart det gör ont och vem kan klandra att den blir frustrerad, arg, besviken, ledsen när den kära studsmattan inte längre finns där? Då får ju personen börja gå på sina egna ben, istället för att studsa runt på en studsmatta, som någon/några flyttar runt åt den hela tiden.

Sen undrar alla inblandade vad det var som hände medan det är klockrent för omgivningen som sett den studsande personen hoppa runt i släptåg med den som bär på studsmattan. Man kan ju tänka sig vilken rolig syn det är – när man betraktar utifrån. Men ett riktigt gediget arbete för de som är inne i sina flyktbeteenden.

Det är lätt att tro att det är något snällt att vara medberoende. Det är det inte. Det är enbart ett flyktbeteende som hela tiden går ut på att lägga blicken utanför sig själv, för att SLIPPA titta på sina egna känslor, ta ansvar för sig själv och sitt eget liv.

Att göra sig fri från sitt medberoende innebär att sluta plocka upp andras slängda kläder och även låta bli att säga något om det – såvida vi inte fått frågan om vad vi tycker. Då kan vi med värme och omsorg om människan berätta hur vi ser på saken och sen tystna och låta den andra personen fatta sina egna beslut.

När vi sedan är klara backar vi bakåt igen och fortsätter leva vårt egna liv. Det vill säga – går till vår inre vrå, förnimmer oss själva, förverkligar våra drömmar och vårt eget liv. Det har jag insett är den bästa hjälpen till andra – att genom att jag lever mitt liv och följer mina drömmar – kan andra inspireras av det – eller inte. När vi är i vårt hjärta och har omtanke om oss själva så spelar den yttre världen mindre roll. Det finns inget där ute som vi behöver fixa – förutom det som ligger i förverkligandet av vår egen vision. När vi kommit hit. Då blir medberoendet en gåva.

I ordets rätta bemärkelse skulle jag kunna säga att medberoendet blir en gåva för oss, i samma ögonblick – vi slutar agera på vår omsorg, vårt behov av att fixa till, styra upp och ta ansvar för alla andras handlingar och istället lägger allt vårt fokus på OSS SJÄLVA istället.

Årets sista dag – 2017 – har mycket reflektion att erbjuda.

Själv summerar jag mitt år och undrar vad var det som hände? Jag förbereder mig för nyår som går i traditionens tecken och har i dagarna skapat en visionbourd för 2018. Ett collage av texter och bilder av min egen vision om vad jag vill att året ska innehålla. Det är magiskt och jag kan varmt rekommendera det – när som helst på året.

På årets sista dag finns det mycket att säga om allt och ingenting. Det var mycket länge sen jag skrev ett blogginlägg av egentligen ingen anledning alls – ja, kanske förutom att jag lagt mitt fokus på Facebook och Instagram. Under 2018 vill jag lära mig mer om Youtube och få in mer rörliga bilder.

Jag ser och hör mycket runtomkring mig om vad vi ska göra – och inte ska göra. Många bör och måsten presenteras för oss och inom oss. Vi ska bli av med en massa saker – vårt ego till exempel. Ofta är det dualiteter av motsatser och de olika sidorna kontrar varandra med förslag och förmaningar.

Jag har länge gått och funderat över detta och på årets sista dag vill jag säga något om det.

Det finns INGENTING du måste göra!!!

Det finns INGENTING du måste bli av med!!!

Som alltid kommer det med en passus – inga regler utan undantag.

Det finns INGENTING du måste göra!!! – förutom att LYSSNA på din egen inre röst!

Det finns INGENTING du måste bli av med!!! – förutom dina egna föreställningar om hur saker ÄR och förhåller sig, oftast program som härstammar från förfluten tid.

Under hela 2017 har jag pendlat mellan dessa två. Känt att det är så mycket jag måste göra och jag har sett vad alla andra gör och hur framgångsrika de är. Ibland verkar det som att alla andra gör ALLT som jag skulle vilja göra och då har jag känt frustration, irritation och krav. Jag har också kritiserat mig själv och frågat mig varför alla andra får och inte jag. Jag har helt enkelt blivit avundsjuk. Inte har det underlättat när andra manar till att ta nästa steg, att vi ska passa på NU för annars är det försent.

Det är aldrig försent. Det finns bara en tid och den är NU – hela tiden.

När detta händer inom mig, – inom oss – finns det en fantastisk lösning – det kallas MEDVETENHET. Att bli medveten om mig själv, mina känslor, tankar och beteenden är den enda förutsättningen för att lyckas. Med min medvetenhet har jag sett var jag faktiskt ÄR och var jag vill VARA. När jag har fått svar på det har jag gått in i mitt INRE.

Vad betyder det? Jo, det betyder att jag har mediterat, lyssnat på mig själv – vad jag känner inför mig själv och den jag är. Här skapar jag en så kärleksfullröst som jag är kapabel till här och nu. Framförallt betyder det att andas och ta tillbaka min egen energi in i min kropp igen. Att bli uppmärksam på min inre röst och lyssna på den. Vad är min väg? De frågor som vi ställer får vi alltid svar på – ALLTID! Frågan är om vi lyssnar på den?

Lyssnar vi på våra kroppar? På våra känslor? På våra tankar och på våra beteenden? Om vi börjar lyssna kanske vi får höra något som vi inte hört förut. Sanningen om oss själva, hur vi lever, vad vi vill och kanske inte vill. Alla svar finns där redan och allt vi behöver göra är att LYSSNA och handla därefter.

Om jag mår dåligt fysiskt exempelvis – så ser jag alla friska människor ”där ute” på sociala medier, i nyheter, i vår omgivning och så tänker jag. Alla andra är så friska och fräscha. Det är bara jag som är så här hängig. Som en vissen blomma. Vad är budskapet att lyssna på? Jag vill vara frisk och stråla och få blomma ut. Vad behöver jag göra för att komma dit? Om du får ett svar att du behöver sluta äta godis, eller sluta dricka vin, sluta äta skräpmat? Lyssnar du på det då? Eller att du behöver tillföra grönsaker av olika slag, promenera, meditera, vara mer i naturen. Lyssnar du på det då?

Det är det här jag menar att det är det enda du behöver göra. Lyssna på de svar som du får av dig själv, till dig själv och handla därefter. Det finns inga svar ”där ute”. Svaren finns i ditt inre, i ditt hjärta, i din intuition eller i din själ – vad du än väljer att kalla det.

Så kan vi titta på vad vi ska bli av med? Det enda som vi behöver bli av med och som jag också genom 2017 ägnat mycket tid åt – det är att frigöra mig från gamla program och föreställningar om mig själv – vem jag är, vad som är möjligt och hur saker ska och bör göras. Det finns ingen rätt väg. Det finns ingen fel väg. Ännu mindre fel eller rätt beslut. Det finns bara olika. Olika beslut och olika vägar som kommer att föra oss någonstans som vi inte har någon aning om.

Vad säger mina program? Mina program har tjatat om att jag inte kan, att jag inte duger – att jag inte ska tro att jag är någon. Framförallt har de talat om för mig att jag inte är värd att älskas. Det är ju förskräckligt! Eller hur? Låter du dina program styra? Och vart för de dig?

Jag har ägnat oändlig tid åt att bli medveten om mina egna program, gamla känslor och föreställningar och transformerat dem. Det vill säga kastat dem i papperskorgen och frigjort mig från dem. När jag gjort det har jag känt mig friare och friare – ja befriad är nog rätta ordet. Det är nästan som att jag varit helt svart av en massa färger som är blandat i varandra. En svart sörja och i varje transformation har jag tagit bort något och då samtidigt tillfört vit klar färg. Då har den svarta sörjan blivit klarare och klarare. På så sätt har jag kunna lyssna bättre på min egen röst som finns där inne någonstans. Det jag – som är jag – bara jag.

När någon säger att vi ska bli av med vårt EGO så tror jag faktiskt att det är det här de menar. Jag hoppas det i alla fall. Att de menar att vi ska frigöra oss från gamla program och föreställningar. För det är dem som hindrar oss på vägen, inte vårt ego. Programmen talar om avundsjuka och missunnsamhet – att vi inte är tillräckligt bra och borde vara än si och än så. När vi i självaverket bara behöver vara oss själva.

Ego betyder jag, att tänka på sig själv, att se till sig själv. Jag skulle kunna skriva mycket om detta men kommer bara nämna det kort här och nu. Av någon anledning har vi blivit itutade att det är något fult att tänka på sig själv. När det egentligen är förutsättningen för liv överhuvudtaget. Vad säger flygvärdinnorna när de går igenom säkerheten på planet? Jo, sätt först på dig din egen mask SEN hjälper du någon annan.

Det är samma svar här. Hjälp dig själv först och se till att du själv mår bra och sen kan du hjälpa någon annan. Egentligen fungerar det ju att göra både ock – det vill säga i ett liv utan kris.

När vi sen blir medveten om oss själva och fattar beslut om vilken människa vi vill vara här på jorden, så kommer egot – vårt jag – hjälpa oss att manifestera våra önskningar och syften. Här kan vi se egot som drivkrafter som hjälper oss att agera utifrån vår inre röst – vårt jag – eller vår själ. Vad vi än väljer att kalla det.

Så egentligen är allt vi behöver göra är att ta fram vårt jag mer och den person som vi innerst inne ÄR. Det vill säga den person vi föddes till. Vi har blivit lärda i vår uppfostran att vi är en person som är på ett visst sätt. Frågan är om det är sant? Det är de frågor vi behöver ställa oss. Samtidigt som vi behöver lyssna på vårt svar och känna in om det är sant eller inte. Det här är en resa som pågår hela livet tänker jag. När vi blivit medvetna om oss själva och den vi är just nu och fattat ett medvetet beslut om vem vi vill vara – ja, då handlar vi. Då handlar vi med vår egen fria vilja och med stöd av vårt jag.

Mitt år – 2018 – ska handla om affirmationen ”jag tror på mig själv och min egen kraft”. För när vi drar vårt sista andetag i livet, är det just det de handlar om – vem jag ÄR och hur mycket jag trott på mig själv och hur mycket kraft jag lyckas bevara för att sända ut mitt ljus till världen. Och detta gäller inte bara för mig, utan för alla oss. För när vi är förankrade i oss själva, i vårt hjärta och utgår ifrån vårt jag så finns det bara ljus och kärlek att hämta där. Det är som vibrerande energi, som sprids, från hjärta till hjärta, från ett jag till ett annat jag.

Så bli mer av dig själv 2018 – den du ÄR och låt DITT ljus lysa över oss alla. Vi möts där längs vägen… och skapar vibrerande och kärleksfulla möten.

Gott nytt år!

 

 

 

 

 

Att minnas sig själv på nytt

Det är så lätt att tro att vi måste GÖRA något för att komma dit vi vill men tänk om svaret inte ligger i görandet. Tänk om svaret ligger i VARANDET, varandet inom oss själva. Tänk om svaret redan är utkristalliserat och vi behöver stiga in i svaret och ta emot. Att gå in i kärleken, ljuset och kraften som finns inom oss, att med hela vår essens lyssna. Energin och den längtan som vi känner i våra hjärtan, det är där vi ska vara. Det är vår mittpunkt, vårt kraftcentra där allting ÄR och BLIR TILL.

Många gånger frågar vi oss vad som är fel – men tänk om det är just så, att så som vi frågar får vi svar. Vad är det för fel på oss? Det är inget fel – har aldrig varit något fel. Att minnas att du är helt rätt där du är, att du är ljus och kärlek. Att vart du än vill vara, bara är att kliva in i det – i den energin och vara där.

Jag vill känna frid – gå in i friden. Minns friden inom dig, var där, utforska där. Ställ frågor som, hur kan jag få mer frid? är de frågor du behöver ställa för att få dina svar.

Vi har alla våra dagar men dagen idag är till för dig – att gå in i ditt hjärta och söka friden där. När du är där finns det inget annat ställe du hellre vill vara än just där. Just där – i ditt hjärta – det är där det sker. Miraklet, kraften, helheten…

… du är i princip bara ett minne bort!

Semester

Det var som något gick sönder inom mig. Precis i stunden förstod jag inte vad det var utan det var i reflekterandet efteråt som bilder steg upp i mitt inre. Det var pappan på midsommarafton. Det var något med stilen. Med gången och sättet han gick på som fick mig att se min egen pappa framför mig.

Så var det pappan som satt vid bordet och så hans sätt att vända sig emot mig och prata. Han skojade, alla andra skrattade men jag dog inombords. Jag såg allt framför mig, mimiken, alla manér, sättet att prata, sättet att skoja. Jag hade sett det förut och omedelbart drogs jag ned till min barndom och jag blev fem år igen.

Framför mig i mitt vuxna jag såg jag pappan, hur han gick hem till sin familj och sina barn. Hur han kommer innanför dörren och låtsas att allt är bra. Han försöker förställa rösten, låtsas att han är nykter. Men alla har redan hört honom och lyssnat hur det är ställt på stegen innan han tog tag i handtaget. Hört på hostan och harklandet innan. Sen när han väl är inne och ska låtsas att allt är bra. Barnen drar sig tillbaka och kvinnan i familjen är sur – för han skulle ju inte stanna så länge. Pappan själv förstår inte varför mamman är sur och varför barnen drar sig tillbaka. Sakta går han till det äldsta barnet som är fem år. Barnet drar sig tillbaka och pappan blir sur. Pappan säger något snäsigt och det är som hela familjen stelnar till. Ingen rör sig. Det är som att alla på samma gång slutar andas… och håller andan. Nu kan allt hända.

Så händer det. Mamman säger åt barnen att komma och kallar barnen till sig. Det var nyckeln som släpper ut odjuret och nu blir allt ett endaste helvete. Den pappa som barnen så väl känner till förbyts till ett monster. Monstret har tagit deras pappa och nu skriker pappan och börjar närma sig mamman hotfullt. Mamma springer ut i köket och barnen gömmer sig under bordet. Smällen som låter förstår barnen är luckor som låter när mamman far in i köksskåpen, smockan som ljuder efteråt hör inte barnen – de håller för öronen. De håller för öronen och om varandra. Ingen av dem säger något, de är förstelnade och ingen andas. Allt är stilla och som i ett vakuum. De gör sig så små de bara kan. De gör sig osynliga och våldet finns utanför dem. Våldet finns inte alls. Det är utanför, det är någon annanstans. De ser steg gå förbi under rumsbordet. En dörr smäller igen och barnen vaknar ur sitt stilla tillstånd. På bara några sekunder är allt över. Samtidigt som allt verkar som en evighet.

Nu springer barnen in till mamma i köket. Hon ligger på golvet. Hon blöder genom näsan. Det ser otäckt ut. Det ena barnet hämtar papper och ger mamman. Hon torkar snyftande, reser sig i halvsittande och försöker lugna barnen. Det var inte så farligt, säger hon. Jag skulle aldrig ha sagt så där. Ingen av barnen förstår vad det är mamman inte skulle ha sagt men de förstår att mamman väckte upp monstret. Ena barnet tänker att mamma nog inte skulle ha sagt så där, för det gjorde att monstret vaknade till liv.

På morgonen dagen efter ligger dimman tät i huset, tät av känslor. Ingen säger något men det ligger en isande kyla i hela huset. Samtidigt är allt precis som vanligt. Pappa säger god morgon som han alltid gör och så rufsar han lite i håret – tjenare tjejen säger han. Den ena tjejen närmar sig försiktigt pappan, läser av, luktar och liksom vädrar sig fram. Är det tryggt? Det är det. Det är det alltid dagen efter, alltid på morgonen. Tills mamma kommer in i köket. Hon haltar. Pappa läser tidningen. Tystnaden känns i varje cell och tränger ut i varje por. Det är en isande tystnad som går in i varje ben och märg. Ingen säger något, samtidigt som allt sägs. Känslan tär i barnen. Det är som något sätter sig. Ett minne. Ett minne sätter sig och ännu ett, till slut är kroppen fylld av minnen. Och samtidigt som ingenting minns, finns allt i kroppen som ett enda stort minne.

När pappan vänder sig emot mig, skämtar på ett sävligt sätt, skrattar avslappnat och djupt och sluddrar lite släpigt mot mig – det är ju semester säger han.

Ja, det är ju det säger jag. På samma gång går något sönder inom mig. Först är det bara en känsla. En känsla som jag inte riktigt förstår. Sen kommer det över mig. Minnet. Jag minns.

Semester.

Och nu minns jag allt för väl hur semestrar kan vara – det är dem värsta av alla dagar på året – näst efter julafton.

Du är precis där du ska vara!

Det är så lätt att tro att vi är på fel plats och ibland till och med i fel tid. Ja, ibland fastnar vi i att mycket i våra liv är fel. Tänk om det inte är så. Tänk om du och vi är precis rätt. Vi är där vi ska vara för att kunna ta oss till nästa steg. Stormen som vi upplever nu, motsättningar, kaos med mera kanske bara vill ge oss en fingervisning om vad vi behöver göra. Vilka handlingar behöver vi ta? Det är så lätt att tro att när det är svajigt i livet att det är fel och att saker skulle vara på något annorlunda sätt… Men tänk om det här är just den vägen som leder oss till vår önskan om dit vi är på väg.

I eftermiddag tittade vi på filmen Moana här hemma. Moana som ska få halvguden Maoi att hjälpa henne lämna tillbaka jordens och gudinnans hjärta. Moana var utvald, vattnet hade valt henne och skulle hjälpa henne. Det var många tvivel för Moana innan hon kunde tro på sig själv och sitt eget värde och sitt eget uppdrag. Även under resans gång. När hon lite ringrostig och okunnig skulle ta sin segelbåt och söka efter Maoi blev allt kaos för henne. Hon föll över bord och tillslut bad hon vattnet om hjälp. Vad händer? Jo, det blir hela havet stormar och Moana förlorar sig i stormen. Hon vaknar upp på en öde ö och är arg på vattnet – för att det förstört allt för henne. Några ögonblick senare visar det sig att vattnet slussat henne helt rätt för hon hamnade på Maois öde ö. Precis dit hon var på väg.

Den här animerade filmen har många fina och bra budskap. Jag älskar att kolla på film, särskilt animerade filmer. De har hela tiden tänkvärda budskap om livet, vilka vi är och vart vi är på väg i livet.

Mitt liv har varit allt från rosenrött den senaste tiden. Det har varit mycket känslor i kaos och på ett sätt känns det som att jag är på besök i min egen barndom igen. På ett plan kanske det är just det jag är. På besök i min barndom för att låta mig själv läkas för att jag faktiskt ska kunna bli en fri människa. När jag gör sådana här djupdykningar inom mig kan det vara svårt att veta vart jag är på väg och jag till och med kan undra vad gör jag här? Jag ser andra människor förverkliga sina drömmar, som om livet pågår utanför mig – utan mig. Ja, ibland känns det så. Som om jag inte riktigt tillhör livet, eller att livet är en del av mig.

Att inse att jag är på min egen resa, att jag har ett eget uppdrag precis som Moana och min väg är helt unik, det är en stor insikt. Fast ibland när vi ser på alla andra kan vi tro att vi är på väg åt något annat håll eller att det går så bra för alla andra och än den ena efter den andra tar sig fram friktionsfritt på sin väg. Ibland kan det se ut så och ibland kan det kännas i hjärtat att jag är den enda som INTE tar mig fram. Det är inte sant. Jag vet det. Du vet det. Det är inte sant. Så många gånger jag förstått att människor tror att allt är så enkelt för mig… Det är det sällan – eller så blir det enkelt för att vi insett att det krävs ett arbete, ett engagemang. Det krävs små små steg varje dag…

Ja, jag vet att det kan vara frustrerande. Jag är inte känd för mitt tålamod, så jag vet verkligen hur det kan vara och känslan av att man bara vill ge upp. Den där känslan av att det inte är någon idé och att man bara vill ge upp. Tro mig. Jag vet precis hur det känns. Men tänk om det är just då lösningen är som närmast. Tänk om vår frustration gör att vi tar ytterligare ett pytte steg och som sen gör att vi själva får ett eget genombrott inom oss själva. Tänk om vårt kaos, vår undran, vår misströstan är just den hjälp vi behöver från universum för att vi ska ta oss fram och hamna där det är tänkt att vi ska vara.

Vi vet inte vad som väntar oss bakom hörnet imorgon, om en månad eller om sex månader. Vi har ingen aning. Tänk om det är så att där vi är just nu är precis rätt för att förverkliga vår dröm där framme? Oavsett hur långt du tycker att du kommit idag – tänk om du är precis rätt i livet. Nu.

Du är precis där du ska vara!

 

Vad vill du göra till dess?

Ibland ändras livet så radikalt och man undrar – vad är det som händer? Vi kanske inte känner igen oss själva, känslor som kommer och går, världen är upp och ner. Ibland kan det kännas som att man tappar fotfästet och livet som var så tryggt för en stund sen känns nu svajigt och osäkert.

Vad gör man då?

Det händer mig med. Den senaste tiden har det hänt väldigt ofta och jag kastas fram och tillbaka i känslor av kaos, ångest, ilska, prestationsångest, osäkerhet och otrygghet och ja, jag vet inte allt. För att i nästa stund omvandlas till lugn, trygghet, tillit och tillförsikt och glädje. Och kärlek. Kärlek till allt faktiskt.

Att söka perspektiv i livet brukar hjälpa mig. Perspektiv genom att prata med andra människor, eller läsa och lyssna på andra människor. Här om dagen fick jag tillfälle att umgås med en person som levt i krig. Men man kan prata med andra som förlorat någon eller något. Någon äldre person som levde i en helt annan tid än vi. Så kan man fråga – hur levde ni? Hur klarade ni er?

Ibland låter det så banalt att vara tacksam för fred eller att vi är friska. Eller att vi ens har mat på bordet. För att inte tala om vår familj – en familj så som vi själva uppfattar. Många gånger i livet är det mina vänner som varit min familj. Idag är jag lyckligt lottad att leva med min alldeles egen familj. Vi kan ta allt sådant förgivet. För människor som förlorat någon, någon som inte alltid haft mat, upplevt krig, trauma och våld. För människor som upplevt sjukdom. Då är det inte självklart.

Egentligen är ju inte livet självklart. Vi vet aldrig vad som väntar oss i nästa stund. Därför blir frågan om perspektiv ännu större. Lever vi det liv vi önskar? Följer vi våra innersta drömmar? Om inte, vad ska till? Vad behöver vi göra? Kan vi ta ett pytte, pytte steg för att komma närmare vår dröm?

Nyligen skrev jag om sången som kom till mig. Den finns fortfarande hos mig. Jag vill fortfarande göra något med den, sjunga den och spela in den. En låt som förresten blev flera låtar. De fick hamna lite på paus. De finns fortfarande och bara för att de hamnat på paus, så har jag inte gett upp dem. Mycket av Gunvor by Heart ligger på paus känns det som. Det betyder inte att det inte kommer att bli. Det betyder bara att jag just nu behöver prioritera andra saker. Vad behöver du prioritera? Kan du skriva ned din dröm och vad du behöver för att nå dit? För att nå mina drömmar behöver jag ha en stabil grund att stå på. En plattform där jag kan känna mig trygg. Till hösten kommer jag läsa retorik på Universitetet och jobba 50% natt på ett boende för ensamkommande barn.

Även om jag på ett sätt är långt ifrån min dröm, så tror jag faktiskt att jag är närmare än vad jag varit tidigare. Det har bara ändrat form. För mig innebär en trygg plattform att jag kan bygga upp någonting – men att jag gör det i det lilla. Istället för stora steg tar jag små steg. Jag tror att de små stegen en dag kan visa sig vara gigantiska jumbo kliv. Det vet inte jag. Det vet ingen. Det får visa sig.

Så är livet. Vi vet inte. Vi vet aldrig någonting om något. Visst kan det vara jobbigt. Min strategi i ovissheten är att göra i det lilla och beta av i små steg. Och sen ta många pauser och bara njuta av det som är. Av tystnaden, av vågor som slår, fåglar som kvittrar och en sol som kittlar på nästippen eller regnet som öser ned. Ibland kan – att andras – vara en jätteprestation och det enda vi kan göra. Det vi inte tänker på är att DET är det enda som håller oss vid liv. När andningen inte längre finns och hjärtat har slutat slå… vad vill du göra till dess?

Skatten vid regnbågens slut

Livet är så speciellt.

Vet inte hur många gånger jag hittat förklaringsmodeller för livet och tänkt att nu har jag hittat det – svaret alltså. Men det är precis som att när man hittat svaret, så ändrar allt form och plötsligt ställs ens teori på ända. Som att springa och jaga skatten vid regnbågens slut.

Jag har landat i att livet är så speciellt. Med det menar jag att det innefattar allt – allt och ingenting. Vi kan inte sätta livet i ett fack, det fungerar inte så. Många gånger har jag önskat och säkert fler med mig – men kan vi inte bara bestämma att så här är det! Så här gör vi! Och så löser sig allt till det bästa. Sen händer någonting, en förändring och så rasar korthuset som vi satt upp. Och så är vi där igen och jagar svansen på regnbågen.

När jag gick in i Gunvor by Heart AB, med entusiasm och energi – hade jag allt klart för mig. Så här ska det bli. Till en början blev det faktiskt så. Tills korthuset rasade och jag låg som en våt fläck på backen, som om mattan dragits bort under mina fötter. Inte såg jag någon regnbåge så långt ögat nådde heller.

Att kalla mig lite lätt chockad och rådvill är bara förnamnet. Jag har valt att benämna det som personlig utveckling på HÖG nivå – vilket det är – fortfarande! Så livet ändrar form. Igen och igen. Så frustrerande det har varit. Vad utmattande. Jag har skrikit och gnällt och undrat vad allt det här betyder. Jag har frågat efter min lott i livet – vad är mitt syfte. Varför är jag här? Jag har frågat andra – vad tror ni?

Innerst inne vet jag. Jag tror vi alla vet. Men att ställa frågan till sig själv är så skrämmande att det är lättare att jaga skatten vid regnbågens slut. Då kan vi i alla fall låtsas att vi gör något meningsfullt. Fast att ställa frågan är enkelt – det är bara att slänga ut den. Men att verkligen lyssna. Det. Det kräver mod.

Då när mitt korthus rasade i början på 2016 blev jag förtvivlad och jag åt ångest till frukost, lunch och middag. Jag ropade ut mina frågor – vad betyder det här? Vad ska hända nu? Hela jag var fylld av rädsla – och skräck faktiskt.

Plötsligt hände något. Jag började måla. Jag målade och målade. Jag målade i akvarell, kol ja, allt som kom i min väg. Inte helt oväntat hette kollektionen Ha mod att leva. Jag visste inte varför allt kom till mig. För det är så jag upplever det. Skapandet kommer till mig. Bilder på smycken började formas i mitt huvud, jag tecknade ned dem. Vissa skapades i silver av en ny och fin vän Pavlos. Andra har skapats i silvertråd som jag gör själv. Jag målade på muggar och kollektionen Love has many faces växte fram. Allt jag skapade hade ett eget syfte och en mening. Ansiktena på muggarna fick namn och varje namn ett innehållande ett budskap. Texter och budskap kom till mig, som jag skrev ned. Skuggbilderna i akvarell och texterna i Maskrosbarn blev en ny utställning för psykisk ohälsa. Maskrosbarnstexterna blev till en textbok. Helt magiskt egentligen, så här i efterhand. Det tyckte jag inte då. Egentligen är den uppfattningen ganska ny.

Jag har haft en aning panik över det här också. Vad ska allt det här leda till? Vad ska jag göra med allt? Jag har ingen aning! Jag har valt att följa med. Jag har låtit min själ få uttrycka sig och den kreativa konsten – konst med mening har vuxit fram. Nu finns den här. Allt finns här.

Jag slutade jaga regnbågen. Jag stannade upp. Jag lyssnade. Jag mediterade. Jag andades och bara lyssnade. Då insåg jag att regnbågen finns inom mig och har alltid funnits där. Det finns ingen separation där – den finns inom mig och utanför mig. Den finns inom oss alla.

När jag landade i det, hände något nytt oväntat för mig. Det kom en sång till mig. Med en melodi. Jag har alltid skrivit och på senare tid har det varit en del texter som haft formen som låtar. Men en sång? Denna gång var jag inte chockad, dock förvånad. Jag lever min dröm heter sången. Jag spelade in den på telefonen för att komma ihåg den.

Efter jag bestämt att den nu ska sjungas i augusti, har ytterligare två sånger kommit till mig. Jag har sökt efter människor som kan lära mig sjunga, människor som kan tonsätta min musik och som också kan leka fram musik med mig.

Det kanske verkar så enkelt. Det är det inte. Jag tänker mig att det kommer bli enkelt – att någonstans längs vägen kommer det att visa sig vad allt det här betyder. Hela 2016 var ett kaos. Detta år är inte lika kaotiskt. Snarare lite ironiskt, kul och spännande. Fortfarande är det personlig utveckling på HÖG nivå. Jag utmanar mig själv hela tiden. Gamla program gör sig påminda. Tack och lov för instant transformation så att jag helt och fullt kan frigöra mig från det. Frigöra mig från allt som hindrar mig att vara mig själv.

Nu har ytterligare en idé kommit till mig. Tack vare en föreläsning jag var på i helgen med Michelle Phillips som jag gav ett transformerande smycke till. Jag kan göra sådana smycken på beställning tänker jag. Smycken där jag känner in vad personen behöver, laddar smycket med färg, form och en massa välbehövliga resurser som kommer individen till godo.

Ja, visst är livet speciellt?

Jag lever min dröm heter sången jag håller på och utvecklar. Visst vore det fantastiskt om vi alla kunde sluta jaga regnbågen och lyssna inåt, hitta den där och börja leva vår dröm. Att få leva sin dröm, vi har alla möjligheter till det. Stor eller liten spelar ingen roll – bara att vi börjar kommer leda oss ut på en massa speciella äventyr.

Om jag skulle vända om? Nej, det kan jag inte. Det vill jag inte. Vad som blir mitt nästa steg? Ja, jag har ingen aning och jag har slutat att fråga. Jag går in i mig själv och badar i skatterna av min regnbåge. För jag har insett att det är där all magi sker. Det är där alla drömmar får liv.

Pröva så får du se.

Hitta din egen regnbåge i ditt inre. Det är där skatten finns!